Tömd på sill
Och sill er det sannerligen gott om. Det påstås att det i denna region som inkluderar Lofoten och Vestfjord, finns tio miljoner ton sill att dela på för yrkesfiskare, havsdjur och fåglar. Drygt en miljon ton av denna oerhörda mängd tas upp av fiskeflottan. Det råder en explosion av sill här uppe just nu sieger Stenersen. For 30 år sedan var det alls inte lika hoppfullt. Då var det akut sillbrist på grund av ohåmmat fiske. Nordatlanten var tömd på sill. Och för att skapa återväxt , infördes nya och stränga regler för sillfisket. Det gav mycket märkbara resultat och det var da i samband med att beståndet växte som sillen ändrade vardringsmönster. Förr åvervintrade sillen i Alanten mellan Island och Jan Mayen och späckhuggarna följde efter. De nya årsklasserna av sill gav sig dock inte ut på Atlanten under senhösten, utan gick in i fjordarna mellan Bodö och Narvik;i synnerhet Tysfjord. Späckhuggarna följde givetvis med, och därmed hade Norge fått en ny attraktion för världen att håpna över. I de avgresade och hänfört vackra fjordsystemen var djuren både letta att hitta och följa:det var helt unikt att menniskor kunde se späckhuggare så nära som det nu gick att föra i Nordnorge.

Och i dag ar spackhuggarsafari en egen liten turistindustri i Tysfjordområdet. Natur-och valintresserade manniskor från hele Europa - framför allt från lender som Sverige, England och Tyskland - söker sig till Tysfjord under den korta sesong som spackhuggarsafaris er igång. Dagliga båtturer i fjordsystemet pågår från början av oktober och två månadar framåt. I desember faller vintermörkret som en gardin över Nordnorge och det blir lönlöst att speja efter spackhuggare för att inte tala om att fotografera dem.

Fick vanta lenga
Tysfjord Turistsenter i Storjord, som er centralpunkt för valturismen her uppe, har under den korta sasongen avgjort fler gaster en under sommaren. -Vi rekner med att drygt 3500 manniskor kommer hit upp för att se valarna, sager turistcentrets föreståndere Geir Skogvoll.
Men detta ar inget Sea World dar djuren kommer på en given signal, så varje sasong föregås av spenning. Skall sill och spackhuggare komma aven i höst? Föt två år sedan fick man vanta lange på flockarnas ankomst och Geir Skogvoll var narvös. Var de goda tiderna över nu? Men djuren kom till slut och ennu en sasong ver raddat. Even i år kom spackhuggarna in sent, men det berodde inte på at sillen dröjde. Det var andra fiskeetare som hunnit före. Över tvåhundra grindvalar höll till i fjorden och så lange de var kvar ville spackhuggarna inte komma inn - De två valartarna trivs inte ihop, sagar guiden Stenersen nar vi betraktar aktiviteten i vattnet. Når svenska Journalen besöker Tysfjord har spackhuggarna vari inne drygt en vecka. Och på de allar flesta båtturar har de varit synliga. Men andå var Josefine Tengblad ock hennes dykarkompisar Magnus Julin och Per Jacobsson oroliga nar de gav sig ut. I mer an ett dygn hade de rest med tåg och buss för att komma i "kontakt" med valarna.

Dit åker vi
Dagen innan hade ett annat dyklag varit ute- ock inte sett en enda spackhuggarae. Men redan efter 20 minuter i gummibåten kunde Josefine och hennes kamerater konstantera att de hade bettre lycka an gårdagens grupp. -Dar borta ar de, sade Stenersen efter att ha stått tyst med kikaren i en minut. Jag ser kondensstrålarna, så dit åker vi . Efter ytterligare fem minuten hade vi djuuren på nara hall. Ock stamningen bland de svenska dykarna steg. De hadde från och till i tre års tid talat om at göra denna resa, men varje gång de skulla faststella dag var det något som kom i vagen. De tre svenskarna har alla dykcertifikat och har simmat i vatten som ar betydligt mer tropiska an de nordnorksa; Maldiverna till exempel. Men andå stod Tysfjord högt på önskelistan, inte minst på grund av möjligheten att få "umgås" med spackhuggare. Den norska kusten står över hovud taget högt i kurs hos dykare. Det klara vattnet i kombination med ett mycket spannande marint liv (her finns till och med korall) gör att dykare från stora deler av varlden besöker norska kustbandet. Och utöver det gangse djurlivet - som fisk och krabbor- finns alltså aven de stora havsdaggdjuren på dessa breddegrader. I Nordatlanteren vistas ett flertal valarter, och under sommarhalvåret ar det kaskeloten- jattevalen med det platta hovudet- som drar turistarna hit upp. Nogre månader senare ar det alltså spackhuggaren som galler. Och vid sidan av att se dem från båt, ar det ocså möjligt att få "vattenkontakt" med dem. Varken lokala myndigheter eller forskare ser nogot fel med detta, forutsatt att man inte beter sig så att djuren blir markbart distraherade.

Kan förstöra jakten
Och hur ser man att de blir störda? De drar sig undan. Eller rattere sagt,sillen drar sig undan. Det allvarligaste störningsmomentet för spackhuggarna i fjorden ar motorljudet från båtarna. Ljudet kan skramma sillen, vilket gör att måltiden kan bli avbruten. Och för dem som simmar eller dyker i narheten av djuren galler en tydlig regel; att inte vistas mitt bland spackhuggarna nar de jagar. Det kan förstöra hela jakten. Och det kan- om det vill sig illa- handa att dykarna kommer i vagen för djurets stjartfena. Och det blir en small som dykaren sent glömmer. Men finns da inte risken att djuret går ennu langre och anfaller? I andra vatten i varlden - som langst ner i Sydamerika eller vid Kanadas Still havs-kust- lever spackhuggaren av varmblodiga havsdaggdjur; andra valar sjölejon och selar får satta livet till. Den heter ju inte spackhuggare och killer-whale (mördarval) för intet. Så sent som för 30 år sedan betraktades djuret som ett blodtörstigt och livsfarligt havmonster. Till och med den legendariske franske oceanforskaren Jaques-Yves Cousteau kande kalla kårar langs ryggraden nar han på sine forskningsresor med fartyget Calypso mötte flockar av spackhuggare.

"År 1967 traffade vi Indiska oceanen ocså på spackhuggare", skriver han i sin bok om valar. " Vi var mycket radda för dem, mer an de egentligen förtjanade. Vi betraktade dem som de havsdjur vi måste frukta mest,fiende till alla havets skapelser, dariblant dykaren I våra ögon utgjorde de den största fara vi kunde möta"

Men så småningom insåg man att djuret inte hade nogot"agg" till manniskan; inte rent allmant i alla fall. Det finns i dag inget exempel på fritt levande spackhuggare anfallit och dödade en manniska. Deremot har det hant att spachhuggare i fangenskap klamt ihjel sina skötare; möjligen i ett valment försök att visa tillgivenhet. Djuren upptrader ibland- liksom delfiner i allmannhet- på ett satt som får manniskan att tolka det som vanskap. I Tysfjord er det serskilt en spackhuggare som nyfiket brukar narma sig bummibåten och trycka hovudet mot aktern. -Spackhuggare er intelligenta varelser med högt utveclade sinnen, sager John Stenersen. De har god kontroll på sin omgivning. Men vi får aldrig glömma att de ar vilda djur, Och att deras betende aldrig helt går att foruse.

Tog sig en titt
I nära tre timmar följer vi "vår" flock i fjorden. Den agnar sig uteslutande åt att eta, och tydligen ar djuren så upptagna att de inte marker att de kommer närmare och närmare vår båt. Till slut ar de så nära att ett av djuren - en stor hanne- simmer rakt under båten och tanken kommer naturligtvis; måtte den inte velta oss. I nasta ögonblick inser han att han har "publik" och gör ett så kallat spyjump - ett vertikalt hopp med nestan hela kroppen over vattenytan, för att kunna betrakta oss närmare. Spekkhuggare ar ju, som de flesta varelser, nyfikna. -Jag kenner mig oerhört glad, tillegger Josefine. Och glad er också dykkamraten Magnus Julin som just denna dag fyller 25 år. Han tycker att han inte kunde fått en battre present an denna starka upplevelse. -Vilken fulltraff, konstaterar han. Och de fick ju bevittna något som långt ifrån alla valskådare får se; karuselljakten. Nar den dokumenterades första gången 1991 presenterades den som en biologisk sensation. Upptackten skedde när finska forskaren Tiu Simila och ett team från National Geographic följde spackhuggarnas liv i Tysfjord. Det var nar de filmade i vattenet som de fick se hur flocken drev ihop sillstimmen till en boll. De trycte upp den mot ytan och satte in de bedövande slagen med stjarten. Man kunde konstatera att detta var unikt. Det var en jaktmetod som just den nordnorska spackhuggaren utveclat; allt efter sitt behov.

Minst 600 djur
Tiu Simila sager att upptackten av karuselljakten ar hennes mest minnesvarda ögonblick hittills. Hon har följt spackhuggarna varje höst anda sedan de för tolv år sedan kom in i fjorden. Genom att fotografera och famföra ryggfenor och utseendet på sadelmarket (en gråvit halvmåne som sitter bakom ryggfenan) har Tiu och medarbetare kunnat identifiera mer an 450 individer. Hon uppskattar att det antal djur som återkommer till området ar minst 600. Forskning om spackhuggare i varldshaven har pågått sedan 1972. Det började i British Columbia på Kanadas vastkust. -Visst vet vi i dag mycket om detta djur, sager Tiu Simila. Men det ar fortfarande åtskilligt som ar gåtfullt. Jag har ju bara någon månad under hösten på mig att studera dem. Vad gör de och vad lever de av under andra perioder av året? Dar finns annu mangder av kunskap att hamta in.

Racker åt alla
Det börjar skymma över fjorden och det ar dags att vanda hemåt. Vi lamnar de ivrigt jagande spackhuggarna. Under farden passerar vi ett flertal fiskebåtar och frågan infinner sig; vad tycker yrkesfiskarna om spackhuggarna och de medföljande turisterna? I dag finns det knappast skel för fiskeflottan att "hata" djuren, eftersom det finns så mycket sill att det racker åt alla - och blir åtskilligt over. (I området har spackhuggare inte skjutits sedan 1981, då viss skyddsjakt var tillåten på grund av det annu mycket låga beståndet av sill.) Men andå blir svaret olika, beroende på vem man frågar. Det finns fiskare som garna hjalper turistarrangorerna och genom telefonkontakt berattar for dem var spackhuggarna befinner sig. En del fiskare betraktar spackhuggarna som sina vanner, då de anser att djuren - som en bieffekt av jakten- driver sillen in i naten. Men det finns andra fiskare som fortfarande ser spackhuggarna som "silltjuvar" och tycker att turisternas fascination ar lojlig. Dessa fiskare kan inte forstå att manniskor kan resa långvaga - och darmed lagga ut mycket pengar- på att få se djur som de sjalva har omkring sig i sin krassa vardag.

Ingen djuping
Och visst ar det en brokig skara manniskor som kommer hit upp. Dels ar det de "vanliga" turisterna som vill ha en stark naturupplevelse i kombination med att se djur som de betraktar som exotiska. Men hit kommer också manniskor som har ett mera filosofiskt - och aven religiost - forhållningssatt till djuren. Anda sedan antiken har delfiner over huvud taget haft en sarstallning som en symbol for livets urkraft och kerlekens budbarare. Ner dessa filosofiska valskådare blåser i musikintrument eller upplåter andre ljud i syfte att locka spackhuggarna till sig - då skakar befolkningen forbryllat på huvudet. Josefine Tengblad skrattar gott nar hon får frågan om hon i sin våtfrakt sökte en religiös upplevelse. Nej, nej, slår hon ifrån sig. Jag ar ingen djuping på det sattet. Jag ar en aventyrsinriktad person. Det var kombinationen av aventyr, storslagen natur och mojligheten att komma nara ett stort och sallsynt djur, som drog mig hit upp. - Ur den aspekten fick jag precis det jag sokte. Och mer dartill kanns det som.

Det var en riktig kick - och den blir bara starkare.

Av Berthil Åkerlund - Svenska Journalen

© Tysfjord Turistsenter AS 1996 - 2010 | Kontakt oss
-